Varför?

…

”Hemma”

Flydde från Uppsala och mina hjärnspöken. Hamnade i ett strömlöst Pelarne. Kanske inte jättemuntert på alla sätt, men ganska lugnt och skönt ändå. Får träffa hela familjen, prata saker som inte är teologi och bara slappna av.

Just nu har vi familjen Faxberg på besök, ska bli melodifestivaltittande tillsammans med dem om en stund. Blir en annan typ av gemenskap i ett sammanhang som detta än när man är ”ensam” med en massa vänner. Ibland saknar jag det, men just nu saknar jag Uppsala med mina vänner och Höllviken med Sofie (<3) istället. Aldrig kan jag vara nöjd.

Idag har jag fikat med Linda, det var trevligt. Henne saknar jag ibland när jag är i Uppsala, hon är en speciell vän. (Tack vännen, du muntrar upp!)

Stina sms:ade för en stund sedan, känns skönt när människor tänker på en. Det visar att man har vänner.

Nu är det pizza-dags, min mage säger ajajaj av hunger. Ni vet var ni kan hitta mig, och hör gärna av er!

Ännu en vaken natt

Jag hade tänkt sova för en bra stund sen. Jag sa godnatt till en massa människor och tänkte verkligen ta tag i mitt liv. Tyvärr blev det inte så, nu är klockan 23.30 och jag sitter och tittar på film. Det finns för mycket tankar i mitt huvud, för många frågor jag vill hitta ett svar på. Helst av allt vill jag bara bort härifrån ett tag. Tyvärr är det ingen som vill resa bort med mig i helgen. Försöker få någon att hänga på vart som helst egentligen. Hittar jag ingen så blir det väl kanske Linköping. Vill ni ha mig där en stund?

En människa sa en gång till mig att det enda man kan veta är att man inte vet någonting egentligen. Det är nog sant, för precis så känns det just nu. Önskar man kunde veta vem man själv är i alla fall, det vore skönt.

Underbar och älskad av alla.

Försöker sova…

…men det går inte. Tankarna är för många. Frågorna är för stora. Tårarna är för nära.

Jag är ingen ängel, jag är inte Guds bästa barn som man brukar säga. Men de senaste timmarna har jag insett en sak. Jag måste skärpa mig. Jag kan inte leva livet som om det är en lek. Oavsett om jag vill vara ett barn fortfarande eller inte, så är verkligheten hård. Barn är mjuka, verkligheten är hårt. Det är dags att jag tar på mig min rustning av silversprayad plast och går ut och försöker möta en värld som varje dag försöker krossa mig. Det finns människor där ute som kanske behöver räddas. Men vad vet jag egentligen? Och har jag det som krävs för att klara av att strida mot en värld av platsgjuten betong? Är väderkvarnarna för många och för stora för att lilla jag ska kunna göra så mycket som en rispa i dem? Jag vet inte. Det är väl bara att satsa antar jag. Man kan inte flyga med någon annans vingar, och man inte flyga om man inte har några egna vingar, men det värsta som kan hända om man saknar vingar är att man faller. Och falla är jag bra på, det har jag övat på hela livet.

Det finns kanske någon som behöver mig på något sätt, jag hoppas det. Det är svårt att känna sig behövd och uppskattad ibland.

Jag älskar dig.

Universitetet

Sitter på universitetet nu, snart dags att bege sig härifrån. Ska släpa mig genom staden halva staden bort till Johannelund. Ska försöka få tag på Bosse Präst, diskutera sommarens arbete. Kände bara att jag ville skriva något först.

Ibland är jag sån där att jag inte riktigt vet vad jag vill säga på min blogg, eller överhuvudtaget egentligen, det här är ett sådant tillfälle. Egentligen borde jag kanske inte blogga alls då, men jag tänker som så att det kanske finns någon som vill läsa det lilla jag har att säga i alla fall. Finns det någon därute?

En sak kanske jag vill säga om jag tänker efter, och det är att jag trivs grymt bra här på Uppsala universitet. Det är en så skön stämning. Folk bara sitter och pratar med varandra, studerar, dricker kaffe och myser. Det är så skönt. Och blandningen av människor gör det ännu mer avslappnat. Man får växla mellan engelska och svenska titt som tätt, och man får på något sätt försöka enas om att man möts på samma nivå, på lika villkor. Jag älskar det här stället.

Du vet väl om att du är värdelös.

Så känns det i alla fall. På alla sätt och vis.

En människa som jag älskar väldigt mycket brukar säga att mörkret känns tryggt. Det är precis så jag ligger i sängen och känner just nu. Jag befinner mig på mitt rum, bland ljud och saker som jag känner till. Då är inte mörkret längre något som står emellan mig och det okända. Mörkret skärmar av mig och min trygghet från allt utanför.

Imorgon ska jag till Borlänge på predikoresa, men jag känner mig inte motiverad. Jag vill inte. Jag vill få vara kvar i tryggheten.

<3

The love I give will never die.

Sista dagen av de underbara dagarna

Jag lever fortfarande. Jag vet, jag har blivit lite dålig på att blogga och att uppdatera er, mina kära vänner, om vad som händer i mitt liv. Jag har i alla fall haft besök de senaste dagarna. Min älskling, Sofie, har varit här. Det behövdes, det här mörka, tråkiga och snöblaskiga vädret har gått i precis samma nyanser som mina känslor. Det har verkligen känns grått, kallt och tråkigt. Då är det skönt när Sofie kommer hit och får lysa upp allting för några dagar. Tyvärr så har allting en ände, så även dessa underbara dagar. Tjugo i fem går hennes tåg från Uppsala. Sen är det bara jag och Gud igen, har en del jag skulle vilja reda upp med den snubben. Helst skälla ut honom , varför ska han krångla till allt? Skicka mig till Uppsala av alla ställen? Till Johannelund? Kommer nog aldrig riktigt förstå mig på honom.

Just nu borde jag lyssna på vad Peter Nynäs försöker lära ut, han visar några PowerPoint-bilder och pratar en massa, förmodligen är det viktigt. Mina tankar är dock inte riktade däråt, jag orkar inte. Sitter och funderar på vad jag ska hitta på ikväll istället. Kanske skulle man lyssna på bra musik och deppa? Eller återupprätta bekantskapen med vännerna som blivit lite eftersatta de senaste dagarna? Eller gå på Luleå stiftsgrupps träff ikväll och lyssna på vad +Hans Stiglund har att säga om sitt brev till alla invånare i stiftet. Stora beslut.

Sju sanningar om mig själv var det också ja, utmaningen Mr Ud-Din gav mig. Kanske är det något man skulle kunna kombinera med musiklyssnandet ikväll?

Nu är det bara en sak till att fundera över, varför publicerar jag sånt här skräp på min blogg? Det är en bra fråga, en fråga utan svar, som så många andra av livets frågor.

Blandade känslor.

Antagligen borde jag bara sova nu. Jag ska ju upp tidigt imorgon. Föreläsningar, städning och allt annat som ska fixas. Men jag vill inte. Fel, jag kan inte. Nytt rekord i mellankoli ikväll kanske? Sofie kommer imorgon, jag längtar precis hur mycket som helst! Tankarna på det får mig att le, men innerst inne, där är det inte ett leende. Trots att lyckan över att äntligen få träffa den människa jag älskar mest på denna jord är underbart stor så känner jag mig inte glad. Jag vet inte vad det är. Det känns precis som när man är nervös, fast värre. Kanske är jag nervös? Nervös och rädd. För morgondagen, världen, människor, framtiden, allt. Jag önskar att jag låg där på madrassen i Sofies rum just nu, låg där och höll om henne, precis som första kvällen jag var hos henne. Inga tankar på en framtid som jag inte känner till, ingen oro för en morgondag som jag inte vet något om. Jag önskar att jag bara kunde få vara, få vara jag.
Kanske är jag bara trött, jag borde som sagt sova. Har hjälpt både Malin och Johanna att flytta idag, hela jag gör ont. Men det är nog nyttigt på något sätt.
Jaja, jag måste väl sova nu antar jag. Imorgon kommer ju i alla fall Sofie, det är ett steg närmare la vie de la perfection.