Blandade känslor.

Antagligen borde jag bara sova nu. Jag ska ju upp tidigt imorgon. Föreläsningar, städning och allt annat som ska fixas. Men jag vill inte. Fel, jag kan inte. Nytt rekord i mellankoli ikväll kanske? Sofie kommer imorgon, jag längtar precis hur mycket som helst! Tankarna på det får mig att le, men innerst inne, där är det inte ett leende. Trots att lyckan över att äntligen få träffa den människa jag älskar mest på denna jord är underbart stor så känner jag mig inte glad. Jag vet inte vad det är. Det känns precis som när man är nervös, fast värre. Kanske är jag nervös? Nervös och rädd. För morgondagen, världen, människor, framtiden, allt. Jag önskar att jag låg där på madrassen i Sofies rum just nu, låg där och höll om henne, precis som första kvällen jag var hos henne. Inga tankar på en framtid som jag inte känner till, ingen oro för en morgondag som jag inte vet något om. Jag önskar att jag bara kunde få vara, få vara jag.
Kanske är jag bara trött, jag borde som sagt sova. Har hjälpt både Malin och Johanna att flytta idag, hela jag gör ont. Men det är nog nyttigt på något sätt.
Jaja, jag måste väl sova nu antar jag. Imorgon kommer ju i alla fall Sofie, det är ett steg närmare la vie de la perfection.