Så känns det i alla fall. På alla sätt och vis.

En människa som jag älskar väldigt mycket brukar säga att mörkret känns tryggt. Det är precis så jag ligger i sängen och känner just nu. Jag befinner mig på mitt rum, bland ljud och saker som jag känner till. Då är inte mörkret längre något som står emellan mig och det okända. Mörkret skärmar av mig och min trygghet från allt utanför.

Imorgon ska jag till Borlänge på predikoresa, men jag känner mig inte motiverad. Jag vill inte. Jag vill få vara kvar i tryggheten.

Skriv ett svar