Försöker sova…

…men det går inte. Tankarna är för många. Frågorna är för stora. Tårarna är för nära.

Jag är ingen ängel, jag är inte Guds bästa barn som man brukar säga. Men de senaste timmarna har jag insett en sak. Jag måste skärpa mig. Jag kan inte leva livet som om det är en lek. Oavsett om jag vill vara ett barn fortfarande eller inte, så är verkligheten hård. Barn är mjuka, verkligheten är hårt. Det är dags att jag tar på mig min rustning av silversprayad plast och går ut och försöker möta en värld som varje dag försöker krossa mig. Det finns människor där ute som kanske behöver räddas. Men vad vet jag egentligen? Och har jag det som krävs för att klara av att strida mot en värld av platsgjuten betong? Är väderkvarnarna för många och för stora för att lilla jag ska kunna göra så mycket som en rispa i dem? Jag vet inte. Det är väl bara att satsa antar jag. Man kan inte flyga med någon annans vingar, och man inte flyga om man inte har några egna vingar, men det värsta som kan hända om man saknar vingar är att man faller. Och falla är jag bra på, det har jag övat på hela livet.

Det finns kanske någon som behöver mig på något sätt, jag hoppas det. Det är svårt att känna sig behövd och uppskattad ibland.

Jag älskar dig.