My Own Worst Enemy

Gruppdynamik on my mind.

Sitter på en föreläsning nu, borde lyssna på vad människan där framme säger om buddhismen, tyvärr går det inte riktigt. Jag har som vanligt alldeles för mycket annat i huvudet. Idag är det gruppdynamik, eller först och främst mig själv i grupper. Har varit och pratat med Tone idag, det sätter alltid igång hjärnan och funderingarna. Vi pratade om resan till Borlänge, mentorsgrupp, min familj och mycket mer. Hur jag ser på min egen funktion i olika grupperingar med mer. I det stora hela verkade Tone ganska nöjd med min syn. Jag såg på saker på vettiga sätt, och jag hade koll på var jag befann mig. Problemet med detta då? Jag håller på att bli kall. Jag ser mina handlingar objektivt. Tittar på det som händer, tänker igenom allt och bestämmer mitt nästa drag efter det. Det låter bra kanske ni tycker, och visst, det är underbart bra om man vill vara en robot. Jag vill inte vara det. Jag vill känna. Jag vill leva. Men just nu känns det som om jag inte känner något. Inte vad det gäller mig själv i alla fall. Jag känner för en massa andra människor, jag älskar min flickvän och jag skulle inte klara mig utan mina vänner. Men vad det gäller mig själv så känner jag ingenting. Jag har varit deppig på sistone, och det kan man kanske säga har gått över, tyvärr har det bara ersatts av likgiltighet. Är jag glad? Nej. Är jag ledsen? Nej. Jag bara är.

Men det får vara som det är, för om det är någonting jag har lärt mig om livet så är det att allting ordnar sig, förr eller senare.

Puss på er!

 I’ve been thinking about my doorbell.