Ett riktigt inlägg…

Nu ska jag försöka få till ett riktigt inlägg istället för de där korta mobilinläggen. Sitter på LiU och väntar på Henrik, ser fram emot en lunch med honom. Man träffar honom inte riktigt lika ofta numera.

Nu är det i alla fall avklarat, jag är prästkandidat för Linköpings stift! Det är så underbart skönt att veta att man nu verkligen har stiftet med sig, att de tror på mig. Tror aldrig att jag har varit så otroligt glad i hela mitt liv som när jag kom ut ur biskopens rum med kyrkohandboken i handen. Då kändes det verkligen att jag är på rätt väg. 

Här följer antagningskonferensens utlåtande:

Trots dina unga år har du skaffat dig en god erfarenhet av kyrkligt arbete. Vi upplever dig som ivrig, klok och angelägen. Därför känns det tryggt att tänka på hur du kommer att skaffa dig fler erfarenheter och perspektiv på vägen fram mot din prästvigning. Med tiden kommer dina ord och iakttagelser alltmer att bli dina egna. Du behöver inte ha bråttom. Undersök gärna din kompetens och förmåga inom datavärlden parallellt med dina teologiska studier. Allting har sin tid, som det står i Bibeln. Vi är övertygade om att din tid som präst i Svenska kyrkan kommer när du är redo.

yes!

Jag är nu officiellt prästkandidat för Linköpings stift!

väntar…

sitter utanför biskopens rum, i den nersuttna gamla stolen, och väntar nu. inom 15 minuter vet jag. Puh. Nervöst.

På väg…

Så var man då på resande fot igen. Sitter just nu på Wayne’s Coffee i Uppsala, men ska snart springa iväg till tåget. Idag är det Vimmerby som är målet, ska hem och sova där inatt. Jag insåg att jag inte skulle orka åka till Linköping från Uppsala tidigt imorgon bitti, så jag bestämde mig för att åka till Pelarne och sova där. Ska försöka få i mig lite lunch här först, då kanske jag blir lite mindre stressad. 

Får se om jag skriver några rader från tåget, ifall att det är någon som faktiskt är intresserad av vad jag pysslar med…

Ledighet

Är det alltså såhär det är att vara ledig. Jag hade nästan glömt det. Här sitter jag i alla fall iklädd morgonrocken, och slösurfar, vid klockan två på eftermiddagen. Henrik har förbjudit mig att göra någonting aktivt, jag ska vila, och vad är vilsammare än att klottra lite här i min ”dagbok för människor med bekräftelsebehov”. Men jag har faktiskt brutit mitt löfte mot Henrik lite, jag har skrivit in mig på arbetsförmedlingen via nätet. Men det var ju inte extremjobbigt. Och så har jag sett till att få mina slutbetyg från gymnasiet faxade till mig, eftersom jag är så klantig och glömmer originalen i fel del av världen. Hoppas verkligen att arbetsförmedlingen så småningom nöjer sig med en faxad kopia, det går ju faktiskt att läsa vad jag har skrivit ändå.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av eftermiddagen, har lite små planer på att leta mig bort till en annan del av stan, bara för att ta det lugnt och gå en liten promenad. Det låter som en sån där sak som man borde tycka är trevlig. Jag vet i alla fall att det vid 21 ikväll var någon form av andaktsstund borta på Johannelund, och där tyckte de visst att jag skulle spela, så jag får väl göra det kanske. Det blir ju faktiskt ganska trevligt att träffa alla människor. Översocial är vad jag är.

Så, nu ska jag inte uppehålla er, mina kära läsare, längre. Ha en underbart bra dag! Guds frid till er alla!

”Hemma”

Dåså, då var jag tillbaka i Uppsala. Vet inte än om det är hemma eller inte. Just nu känns det som om Linköping är hemma, jag var där igår och hade den bästa kvällen på länge. Tack alla mina vänner!

Jag vet att jag har varit lite dålig på att blogga, men antagningskonferensen tog verkligen knäcken på mig. Det var otroligt jobbigt. Jag får se om jag orkar skriva mer om det så småningom kanske.

Vad jag har på hjärtat just nu är först och främst en sak, jag känner mig ensam. Alla mina vänner, hör av er!

Väntar

Sitter och väntar på att få gå in till det sista samtalet nu. Hittills har dagen varit otroligt bra, men det har varit mycket att tänka på. Varför ska man be om Gud redan vet vad man behöver? Hur arbetar man med gudstjänst i en tid när antalet gudstjänstbesökare stadigt minskar? Många bra frågor har ställts, och vissa ligger fortfarande kvar i huvudet på mig. Gissa om jag kommer vara trött ikväll. Men jag ska i alla fall hinna med en espresso och en runda på stan innan jag åker hem.

På väg mot Linköping

SItter på ett tåg på väg mot Linköping nu, åkte från Vimmerby vid klockan 6. Jag är på väg till antagningskonferensen. De samtal som ska utvisa om jag är lämplig som präst, och om +Martin vill viga mig. Det är minst sagt nervöst, börjar fundera på vad jag har gett mig in på. Kändes i alla fall skönt att en domkapitelledamot (inga namn) sa att biskopen vore dum i huvudet om han nekade mig.
Nu i helgen beger jag mig till Uppsala igen, hem. Jag längtar hur mycket som helst. Nog för att jag älskar Pelarne, men Uppsala är hemma. Men jag kommer att sakna er mina vänner, precis som jag har saknat alla vännerna i Uppsala. (Nu gick världen sötaste tågvärdinna förbi! :-O)
Jaja, nu ska jag försöka sova en kvart. Skicka gärna ett uppmuntrande sms under dagen! Om jag får en stund över så ska jag uppdatera er om vad som händer.

månförmörkelse

Sitter på en bänk mitt ute i ingenstans och tittar på månen. Den syns knappt, men det som syns är vackert. Påminner mig om att vi alla sitter under samma himmel, samma stjärnor. Det ger mig en trygghet, ett lugn. Känner mig väldigt ensam, men jag vet att under samma himmel sitter det en massa människor som faktiskt älskar mig.
Jag har insett att det aldrig kommer att fungera, men ändå gråter jag över det ikväll igen. Kinderna är lika våta som de har varit nästan varje kväll i några månader nu. Ikväll hörde jag dessutom låten som påminner mig om det värsta ögonblicket i mitt liv. Om ett flyg, om ett brev.
Tack mina vänner för att ni finns, jag önskar bara att ni vore närmare.

Jag vet inte längre

Efter att ha sovit en bra bit över de rekommenderade 8 timmarna känner jag mig nu som en ny människa. Har tagit tag i lite saker jag borde ha gjort för länge sen, och vissa delar av livet kanske ordnar upp sig.

Jag drömmer samma drömmar varje natt. Varje natt vaknar jag av drömmarna. Varje natt somnar jag om igen, med en tår i ögonvrån.

Jag har gjort en del dumma saker i mitt liv, men den dummaste av dem alla är att inte ens göra ett försök innan jag gav upp. Jag önskar ganska så ofta att jag kunde göra just det ogjort. Att jag kunde få göra ett nytt försök, och att du gillade den tanken. Men vad vet jag?

Fick en kram lite spontant igår, med kommentaren: ”Du såg så ensam ut”. Det värmde, så otroligt mycket. Tack.